Mitt förhållande till skridskor är tyvärr ingen lång och glansig historia. Jag kommer fortfarande ihåg när vi ännu bodde i Munkshöjden och mamma och jag gick till parken vid dagiset, där mellan Susanne och Oliver & Sofia, för att jag skulle lära mig skrinna. Det var möjligtvis 1989 eller 1990, och jag minns att mamma försökte ställa mig på isen i mina fina vita små prinsesskridskor, men ena foten ville bara inte stå rakt på isen utan vek sig hela tiden åt sidan så att jag tappade balansen. Jag tror vi gav upp ganska snabbt. Ett annat skridskominne är från ett barnkalas i Tyskland då vi åkte till en stor ishall mitt i sommaren och jag stakade mig fram längs med räcket två varv runt planen, tills jag tyckte att bänken kändes som ett mycket bättre alternativ. Slutligen minns jag en skoljumppatimme från högstadiet då vi skulle spela ishockey. Vilken katastrof. De enda glada minnena jag har från skridskoåkning är då vi plogade isen i Malax någon vinter och jag drog några varv samt nu i Kungsträdgården. Jag är faktiskt stolt över de framsteg jag gjorde under de 15 minuterarna på den runda banan, till tonerna av någon gammal poplåt. Det var minst sagt vingligt de första 5 varven då jag med 5 sekunders mellanrum måste tillbaka till det trygga räcket i mitten av banan, men till slut gick det riktigt bra och jag ville inte sluta. Repris nästa fredag?:)
Det var mycket mera människor på banan än så här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar